2010-06-21 Nöjesproducenten Johan von der Lancken
Johan – född in i branschen
Han föddes in i branschen och var länge ”bara” Vicky von der Lanckens son. Men i dag är Johan von der Lancken, 43, ett av de tyngsta namnen inom svensk teater, film och nöje. Och ändå en doldis för den stora allmänheten.
– Det passar mig ganska bra, ler han.
Vi träffas inne på Johans rum på Nöjeskontoret tre trappor upp i Oscarsteatern. Att kliva in genom sceningången på baksidan av teatern och promenera upp för trapporna och genom korridorerna är en vandring genom ett stycke svensk nöjeshistoria, där affischer och bilder på artister och klassiska uppsättningar kantar väggarna. Några rum längre bort sitter mamma Vicky – legendarisk nöjesproducent och teaterchef.
– Ett tag var jag fruktansvärt trött på att höra – jaha, det är du som är Vickys son. Jag ville ju stå på egna ben, göra mig ett eget namn, förklarar Johan.
– I dag säger jag med stolthet att Vicky är min mamma och vårt samarbete fungerar fantastiskt bra.
Själv är han som vanligt mitt uppe i arbetet. Inte ett projekt. Inte två projekt. Utan – tre. Samtidigt. Dels ”Zpanska flugan” i Kalmar med bl.a. Peter Dalle, Robert Gustafsson och Suzanne Reuter, dels den nya uppsättningen av ”Sugar-I hetaste laget” på Oscarsteatern, dels Robert Gustafssons 25-årsjubileum på Rondo i Göteborg.
– Jag har nog alltid haft många järn i elden. Ett tag hade jag fyra eller var det 5 jobb samtidigt? Jag var manager åt Real Group, redaktör för tv-programmet ”Ett härligt liv” som var en slags minivariant av ”Här är ditt liv”, skrev Cue-card till Staffan Ling i ”Kockduellen” och till Ebba Blitz i "Toner för miljoner" samtidigt som jag var artistansvarig för båda programmen och för säkerhets skull körde jag följespot på ”I hetaste laget”...på kvällarna, skrattar den sympatiske mångsysslaren.
Men så föddes han också in i nöjesbranschen. När mamma Vicky på 70-talet var med och bildade YTF, Yrkestrubadurernas förening, kröp och sprang en liten knatte omkring på Gyllene Freden och blev kompis med alla. Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström...
– Jag visste naturligtvis inte vilka de var. För mig var det bara snälla farbröder som sjöng. Men speciellt en blev jag kompis med. Han berättade alltid historer och bjöd på glass, minns Johan.
Evert hette han. Evert Taube...!
Och på den vägen är det. Efter att ha gått bredvid började han sälja programblad och T-shirts och riva biljetter. Därför var det helt naturligt att Johan började jobba för sin mor när han hade gått ut treårig ekonomiskt linje på gymnasiet. Då hade han dessutom under sex år lirat i bandet Epoxy (efter limmet...) – Det var lite Imperiet-inspirerat och SVT gjorde faktiskt en dokumentär om oss, ”Epoxy – rock och kärlek”. Men jag var den ende i bandet som blev kvar i branschen, ler Johan. Uppgifterna blev allt fler och mer varierade. Festjobb, Kurt Olsson, följespotten på ”Tingel Tangel”, ”Lorry” på Tyrol, ”I hetaste laget” och Povel Ramens ”Kolla klotet” på Cirkus...
Tills Johan en dag satte ner foten och kände att det var dags att lämna Nöjeskontoret, jobbet hos mamma Vicky och hitta något eget. Det blev – filmbranschen.
– Jag var tillbaka på ruta ett, på springpojkestadiet igen. Och fick hjälpa till med lite av varje.
Men Johan von der Lancken heter inte Johan von der Lancken för inte. Snart hade han även här blivit ett respekterat namn. ”Svart Lucia” och ”Pillertrillaren” blev de första filmprojekten som just springpojke och sedan 1996 arbetar han konstant med film, har dryga dussinet långfilmer/tv-serier, otaliga reklamfilmer i bagaget och var under lång tid involverad i samtliga Måns Herngrens och Hannes Holms filmer. Förutom då teatern och alla nöjesuppsättningar...
– Jag vill inte välja utan är lika fascinerad av film och teater. Inom filmen jobbar ett stort team ihop under ett antal månader och sedan är det över. Då krävs enorm hetta och glöd och att sätta allt på plats eftersom tid är pengar. Att som projektledare då komma ut först av alla på morgonen och se hur setet byggs ut, folk kommer och det en knapp timme senare hörs ”Tystnad – tagning!” – japp, då är man nöjd.
– Medan tjusningen inom teatern är att det är en ny föreställning varje kväll, där ensemblen jobbar ihop under kanske ett år. Men för de som tittar äger ju föreställningen rum bara just den kvällen.
– Det märks också. Jag minns exempelvis när jag såg Helen Sjöholm sjunga i ”My fair lady”, som jag producerade. Trots att jag säkert hade sett den över 40 gånger satt jag där och grät ändå.
Producent, produktionsledare, regiassistent, manusförfattare, redaktör, manager, artistansvarig inom tv, ljus- och scentekniker, ”runner” (allt-i-allo inom filmen), inspelningsassistent, platschef, inspelningsledare, turnéledare...
Johans CV är en halv roman och det finns väl knappast någon uppgift inom nöjesbranschen som han inte har provat på.
– I dag kan jag känna att det är en enorm fördel att jag har jobbat på de flesta poster själv. Enda nackdelen är väl att jag vill gå in och peta i allt också...
I tre år bodde han också i Spanien och arbetade där för Palma Pictures.
– Jag satt på ett café där nere med min dåvarande flickvän och såg en affisch. Tänk att få jobba där, sa jag.
– Så jag ringde numret och det visade sig vara en svensk, Ola Holmgren, som ägde bolaget. Han ville att jag skulle skriva ner mitt CV så jag klottrade ner det på en servett.
– Sedan hörde jag ingenting förrän några månader senare när han ringde och frågade: Kan du spanska?
Palma Pictures arbetade nästan uteslutande med reklamfilm. Med ett av undantagen var en TV-serie om andra världskriget "Sword of Honour" med Daniel Craig i huvudrollen. Just det, James Bond.
– Han var fantastiskt trevlig och faktiskt den ende av skådespelarna som var ute med crewet, inflikar Johan.
Men 2002 bar det av hem till Sverige igen efter att han hade gjort ett ”gästspel” och tagit tjänstledigt för att arbeta med Herngren/Holms ”Klassfesten”.
Nya projekt tog vid.
Ett var som projektledare för filmen ”Bombay dreams” som bla spelades in i Bollywood i Indien.
– Det var en väldigt speciell upplevelse. Att stå där vid ett sagolikt palats i Indien med 140 personer som skulle delta i inspelningen – sånt glömmer man aldrig.
Ett annat var produktionsledare för den svenska storfilmen ”Arn”.
– Jag blev enormt stolt över att bara bli tillfrågad och att sedan få jobbet var förstås ännu större, poängterar Johan ödmjukt.
Men tre månader in i förberedelserna hann livets öde ifatt honom. Hans pappa Ernst var svårt sjuk och Johan tvingades att välja.
– Jag valde naturligtvis att spendera tiden med min far och det är jag glad för. Han fick leva två år till, men jag låtsades hela tiden att jag jobbade kvar med Arn för att min far inte skulle få dåligt samvete.
Framgången har också sitt pris.
– Ska man tampas om guldmedaljen är det svårt att alltid prioritera privatlivet. Men mycket handlar om inställning, att se erfarna skådespelare och artister aldrig lämna något åt slumpen. Så även om något är klart, vet jag att det blir grymt bra om jag lägger ner ytterligare tre, fyra timmar och så har jag motiverat mig till framgång emellanåt.
– Så mina kompisar tycker nog att jag alltid jobbar, men det känns inte så eftersom det är så roligt och är en passion. Och ändå går det inte att jämföra med min mor Vicky som har sin livstil i att, slutar man jobba så slutar man att leva.
– Skillnaden är väl att jag kan stänga av när jag är ledig medan hon alltid har lampan tänd. Och jag försöker ta långa ledigheter mellan varven – annars hade jag inte orkat.
Det var med ”Rivierans guldgossar” 2006 som Johan och Vicky hittade tillbaka till samarbetet och nu arbetar de ihop igen.
– Tanken var väl någonstans att Vicky skulle kunna ta ett steg tillbaka. Men i stället har vi möjliggjort att hon kan hålla på med ännu fler saker, ler Johan och skakar på huvudet.
Men trots ett tidsschema där inte ens 24 timmar borde räcka till har han i Spanien funnit sitt livs kärlek i den chilenska konstnärinnan Carla Garlaschi.
Med bröllop som följd den 19 juni – just det, samma dag som Kronprinsessan Victoria och Daniel!
– Fast vi var först. Och det var nog tur eftersom vi hann boka lokal och hotell först, skrattar han.
När jag undrar om Johan, mot förmodan, hinner ha någon hobby säger han först det klassiska att ”jobbet är hans hobby” och nämner några saker till innan han avbryter sig själv:
– Jo, förresten – dykning! Att vara ensam där nere i djupet är både vackert och en enorm kontrast. En sorts meditativ känsla, där ingen kan nå en och där man är helt utlämnad åt naturens makter.
I dag har han dykt i Filippinerna, Thailand, Karibien, Egypten, Chile och Norge.
Men allt började med att han var – hajrädd i Östersjön!
– Jag blev övertalad av några kompisar och tog certet i Thailand. Men första dagen när vi satt på bara en meters djup höll jag på att få panik. Men jag övervann rädslan. Och det där går igen i arbetslivet.
Man skulle aldrig utvecklas om man inte sökte nya utmaningar. Telefonen ringer igen. Det är dags att arbeta vidare. Med ”Zpanska flugan”. Och ”I hetaste laget”. Och ”Robert Gustafssons 25-årsshow”.
Jan-Owe Wiktröm
Fakta: Johan von der Lancken
Ålder: 43 år.
Familj: Carla.
Bor: I en fyra på Söder i Stockholm, där ett av rummen numera är Carlas ateljé.
Bil: Nej.
Hobbies: Jobbet, konst, musik, teater, film, trav, FC Barcelona och Hammarby. Och dykning, förstås.
