Pernilla – på egna ben bland björn(ar) och delfiner

Bakom varje framgångsrik man står en kvinna. Det heter ju så i den gamla vältummade klyschan. Men hos familjen Skifs är det inte bara ett talesätt. Där regisserar fru Pernilla sin make Björns shower och så har det varit i tio år.

– Till en början aktade vi oss för att jobba med varandras projekt efter att många hade varnat oss. Men så började vi småpeta i varandras jobb. Björn skrev musiken till min barnteater "Dickson & Floyd" och han ville ha feedback på sina grejer, berättar Pernilla.

– Så när det var dags för "Back on track" bestämde vi oss; nu kör vi! Och det fungerade så bra att det inte längre fanns någon anledning att inte jobba ihop.

– Jag menar, även om vi tycker väldigt lika om det mesta så är han artisten och jag regissören och koreografen – där har vi väldigt tydliga roller. Vi vet vad han är bra på och mindre bra på.

Så några jätteavancerade dansnummer är det liksom inte läge för... skrattar Pernilla.

– Han ska göra det han är bra på och man får aldrig regissera bort Björn. Samtidigt vet jag hur mycket jag kan pressa honom och då kan det vara bra att jag känner honom så väl både som person och yrkesman.

Samtidigt som Björn Skifs show, först på Cirkus i Stockholm och därpå på turné, är Pernillas senaste uppsättning så har hon, utanför Björns värld, på egen hand satt upp ett 50-tal produktioner och uppsättningar av barnteater, pjäser, shower och musikaler. Så tiden när Pernilla "bara" var fru Skifs är sedan länge över.

– Jag har aldrig haft något behov att synas och vill inte ha den uppmärksamheten som Björn får.

Men jag skulle önska att folk i bland bättre förstod vad jag gör. Å andra sidan förstår nog inte ens Björn det alla gånger... ler hon.

Född i Kungälv växte Pernilla upp på Mälaröarna utanför Stockholm. Dansen blev tidigt hennes liv. Fotboll, simning och hästar i all ära, men det var dansen som alltmer slukade den unga Pernillas intresse. Balett, step, fridans... Och så tävlingsdansen då, jitterbugg där hon och hennes partner var bra. Och till sist – för bra!

– Ja, när vi hade vunnit varje tävling under ett helt år började det trixas med bedömningen. Sedan spelade det ingen roll vad vi gjorde – vi vann ingenting. Så första gången på SM i jitterbugg blev vi plötsligt bedömda enligt rock’n roll-regler, vilket gjorde att andra fick plaketterna, minns Pernilla. Tävlingsskorna lades med viss besvikelse på hyllan. Men inte dansskorna.

– Nä, själva dansen var fortfarande kul. Men däremot inte tävlandet.

Hon hade börjat i dansskola redan som fyraåring och sedan gått under danspedagog och i olika dansskolor. Men det var ändå under gymnasietiden, på den treåriga humanistiska linjen i Bromma som dansandet tog fart på allvar. Och mycket tack vare en vänligt sinnad rektor.

– Ja, jag lyckades genom honom att få specialtillstånd att i princip komma och gå lite som jag ville andra året eftersom jag och en dansgrupp då åkte runt och gjorde mycket firmajobb och liknande. Men efter att ha tentat sig kvar sjönk betygen efterhand och hon hoppade av efter andra året.

– Jag kände att jag måste haka på tåget – det här var min chans och tack och lov hade jag också förstående föräldrar som stöttade mig.

Visst hade tanken slagit henne att börja på Balettakademins utbildning. Men mer än till några så kallade klasser på akademin blev det inte och i stället gick hon sina egna vägar med högtflygande planer. Samtidigt hade hon redan som 17-åring fått prova på att arbeta som regi- och koreografassistent – något som hon då inte visste hur stor betydelse det skulle få.

För sex år senare, vid 23 års ålder, kom dråpslaget. Efter att ha under flera år ha dragits med förslitningsskador i höften och en trasig fot fick hon beskedet: Du kan inte fortsätta dansa!

– Just då kände jag bara sorg över att inte kunna få göra det som jag älskade allra mest, att få dansa. Och samtidigt kom förstås osäkerheten: Vad ska jag nu göra resten av livet?

Då hade hon två år tidigare, 1986, genom jobbet, träffat Björn i samband med en cancergala. Några månader senare skulle Björn hålla i ett underhållningsprogram i tv och såg till att Pernilla blev en av dansarna. Och på den vägen är det, där sönerna Oliver och Jonathan, i dag 22 respektive 19 år, så småningom kom till världen och gjorde att paret Skifs fick turas om att arbeta och vara hemma och passa barn.

Men 1990 klev Pernilla på allvar in i den värld som skulle bli hennes nya framtid när hon blev tillfrågad att sätta upp barnteatern "Folk och rövare i Camomilla stad" på Öland.

– Först var det tänkt att jag bara skulle vara projektledare, men när ingen regissör kunde så fick jag ta den rollen själv också.

Då hade hon nytta av att ha jobbat just som regi- och koreografassistent i bland annat "Annie" och "Pinocchio". För nu började det rulla på ordentligt. Pernilla köpte in rättigheterna till att skriva egna manus till böckerna om "Pettson & Findus" och bearbetade dem. Men snart var böckerna slut.

– Då fick jag tillstånd av originalförfattaren att skriva egna historier och manus om "Pettson & Findus".

Men tanken slog henne till slut: Varför betala rättigheter för figurer när hon själv skrev historierna?Svaret blev: "Dickson & Floyd" – två detektiver och framför allt, egna karaktärer.

Uppsättningarna följde nu slag i slag. Lokalrevy i Nybro, mer barnteater och så familjeföreställningarna med Astrid Lindgren-pjäser på Göta Lejon, "Madicken" 1992 – som aldrig tidigare hade satts upp – "Karlsson på taket" 1993 och "Saltkråkan" 1994.

Men efter åtta år i Stockholm, på Öland och i Kalmar blev det alltmer pjäser och musikaler och mindre barnteatern. Och under de senaste tio åren har det varit mest shower och konsertshower.

– Fast jag kan fortfarande få förfrågan om barnteater så det hänger kvar. Jag har bara inte haft tid med det också. Samtidigt är det alltid en stor utmaning och då inte minst att jobba med barn. Som regissör och koreograf har Pernilla alltid varit intresserad av helheten. Inklusive scenografin.

– Jag har alltid en vision om hur jag vill att det ska bli och därför brukar jag tidigt stämma av med scenografen att ritningarna motsvarar bilden som jag ser framför mig.

– Men i bland måste jag faktiskt övertyga och överbevisa dom andra. Jag kommer ihåg "Back on track" när jag hade en idé om att alla skulle spela gitarr. De i bandet tyckte nog att jag var dum i huvudet, men jag lyckades få igenom det och det blev ett riktigt kul nummer.

– För jag tänker show och då behöver det musikaliskt inte låta världsbäst medan bandet naturligtvis tänker musikaliskt. Så när du hör en låt som du ska arbeta med så...?

– Ser jag och målar jag upp bilden framför mig. Inte enbart musiken utan även texten. Det handlar om ljus, arrangemang och vilken känsla den framkallar. Då går tankarna igång direkt, där det också handlar om vad jag inte vill se och hur jag ska få publiken att titta på det som jag vill.

– Och där är ljussättningen oerhört viktig. Mycket viktigare än vad folk nog tror.

Många uppsättningar har passerat revy genom åren. Men några har ändå fått en lite speciell plats i Pernillas hjärta. Dels delfinshowen i Kolmårdens djurpark som hon regisserade 2002-2004.

– Vi satt på en krog på Mallorca, jag, Björn, Johan von der Lancken och en av delägarna på Kolmården som berättade att man ville förnya delfinshowen. Jag sparkade Björn på benet för det ville jag verkligen göra, men jag kunde ju inte gärna fråga själv!

– För om jag inte skulle pyssla med det jag gör i dag ville jag bli delfintränare.

Pernilla blev, i vilket fall som helst, erbjuden och tackade naturligtvis ja direkt. Sedan vidtog ett långt och tidsödande arbete på upp emot ett år från att hon första gången träffade delfinerna och tränarna till att showen var färdigrepeterad och klar.

– Det handlade mycket om att lära känna delfinerna, hur de fungerar, hur fort de lär sig nya saker och att belöningen alltid var fisk. Delfinariet byggdes om. En takrigg med ljus sattes upp, en 30 meter lång vattenridå skapades och en tekniker körde ljus och ljud där tidigare tränarna själva hade ansvarat för all teknik.

– Jag lärde mig alla tecken, men själva träningen fick tränarna stå för. Men det var fascinerande att se hur olika individer alla 17 var. Inte minst Flip som var en fantastisk personlighet, men som tyvärr dog för några år sedan. Vi körde träning i 20-minuterspaus och att arbeta med delfiner var som att jobba med barn, är det inte kul längre så struntar dom i det. Men det var en fantastisk tid.

"Speldosa" fick också en speciell betydelse för Pernilla – en uppsättning från 2000 och fyra år framåt på Olnispagården i Sälen som till en början var tänkt att bli en form av Himlaspelen med Gustaf Wasa som återkommande tema.

– Vi tittade på projektet, men fick inte till det. I stället fick vi en idé att göra en musikalisk föreställning med mer än den vanliga svenska pop- och schlagermusiken. Det var visor, Bellman, Povel Ramel, Cornelis Vreeswijk och så vidare. Men även Kent och modern svensk musik med Herman Lindqvist som historisk ciceron. Även dansnumren skulle utgå från den svenska traditionen som exempelvis schottis.

– Ja, det var mycket folkdans, men i klädd showkostym, inflikar Pernilla.

Och så blev det. 7 000 personer per föreställning kom varje sommar till gården där Gustaf Wasa en gång hade övernattat. Och fick första året se Björn Skifs, Helen Sjöholm, Marie Bergman och Janne Åström ihop med Svenska Lyxorkestern. Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson, Martin Stenmarck, Claes Eriksson var andra artister som sedan medverkade, men mest speciellt var det andra året.

– Ja, då hade vi Povel Ramel och Hasse Alfredson på samma scen – det var fantastiskt, minns Pernilla.

Men efter fyra år var det över. Trots enorm succé.

– Vi hade gärna fortsatt, men den förra Cirkus-showen 2004 kom emellan. Det gick helt enkelt inte att göra båda delarna.

I somras arbetade Pernilla med "Röster för Östersjön" på Åland och "Omaka par" i Linköping och Norrköping. Och som den idéspruta hon är ligger naturligtvis fler uppsättningar i pipelinen.

– Östersjöfonden vill att jag ska komma till Åland igen. Men jag har andra idéer också. Bland annat funderar Björn och jag på att turnera på Göta kanal, där man har scenen på en pråm som stannar till vid vissa stopp och att hela gänget sedan bor på följebåtar. Men det är tydligen väldigt dyrt det där.

– Så det är lite samma sak som när jag ska måste övertyga producenten i en show. Visst, det kommer att kosta. Men det är det värt.

Jan-Owe Wikström

FAKTARUTA
Pernilla Skifs
Ålder: 45 år.
Familj: Maken Björn, sönerna Oliver, 22, Jonathan, 19.
Bor: Villa i Haninge.
Yrke: Regissör och koreograf.
Uppsättningar: Allt från barnteater, familjeföreställningar,
delfinshower och pjäser till musikaler, konserter och konsertshower.
Senaste föreställningen: Björn Skifs show.

Johan – född in i branschen

Han föddes in i branschen och var länge ”bara” Vicky von der Lanckens son. Men i dag är Johan von der Lancken, 43, ett av de tyngsta namnen inom svensk teater, film och nöje. Och ändå en doldis för den stora allmänheten.

– Det passar mig ganska bra, ler han.

Vi träffas inne på Johans rum på Nöjeskontoret tre trappor upp i Oscarsteatern. Att kliva in genom sceningången på baksidan av teatern och promenera upp för trapporna och genom korridorerna är en vandring genom ett stycke svensk nöjeshistoria, där affischer och bilder på artister och klassiska uppsättningar kantar väggarna. Några rum längre bort sitter mamma Vicky – legendarisk nöjesproducent och teaterchef.

– Ett tag var jag fruktansvärt trött på att höra – jaha, det är du som är Vickys son. Jag ville ju stå på egna ben, göra mig ett eget namn, förklarar Johan.

– I dag säger jag med stolthet att Vicky är min mamma och vårt samarbete fungerar fantastiskt bra.

Själv är han som vanligt mitt uppe i arbetet. Inte ett projekt. Inte två projekt. Utan – tre. Samtidigt. Dels ”Zpanska flugan” i Kalmar med bl.a. Peter Dalle, Robert Gustafsson och Suzanne Reuter, dels den nya uppsättningen av ”Sugar-I hetaste laget” på Oscarsteatern, dels Robert Gustafssons 25-årsjubileum på Rondo i Göteborg.

– Jag har nog alltid haft många järn i elden. Ett tag hade jag fyra eller var det 5 jobb samtidigt? Jag var manager åt Real Group, redaktör för tv-programmet ”Ett härligt liv” som var en slags minivariant av ”Här är ditt liv”, skrev Cue-card till Staffan Ling i ”Kockduellen” och till Ebba Blitz i "Toner för miljoner" samtidigt som jag var artistansvarig för båda programmen och för säkerhets skull körde jag följespot på ”I hetaste laget”...på kvällarna, skrattar den sympatiske mångsysslaren.

Men så föddes han också in i nöjesbranschen. När mamma Vicky på 70-talet var med och bildade YTF, Yrkestrubadurernas förening, kröp och sprang en liten knatte omkring på Gyllene Freden och blev kompis med alla. Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström...

– Jag visste naturligtvis inte vilka de var. För mig var det bara snälla farbröder som sjöng. Men speciellt en blev jag kompis med. Han berättade alltid historer och bjöd på glass, minns Johan.

Evert hette han. Evert Taube...!

Och på den vägen är det. Efter att ha gått bredvid började han sälja programblad och T-shirts och riva biljetter. Därför var det helt naturligt att Johan började jobba för sin mor när han hade gått ut treårig ekonomiskt linje på gymnasiet. Då hade han dessutom under sex år lirat i bandet Epoxy (efter limmet...) – Det var lite Imperiet-inspirerat och SVT gjorde faktiskt en dokumentär om oss, ”Epoxy – rock och kärlek”. Men jag var den ende i bandet som blev kvar i branschen, ler Johan. Uppgifterna blev allt fler och mer varierade. Festjobb, Kurt Olsson, följespotten på ”Tingel Tangel”, ”Lorry” på Tyrol, ”I hetaste laget” och Povel Ramens ”Kolla klotet” på Cirkus...

Tills Johan en dag satte ner foten och kände att det var dags att lämna Nöjeskontoret, jobbet hos mamma Vicky och hitta något eget. Det blev – filmbranschen.

– Jag var tillbaka på ruta ett, på springpojkestadiet igen. Och fick hjälpa till med lite av varje.

Men Johan von der Lancken heter inte Johan von der Lancken för inte. Snart hade han även här blivit ett respekterat namn. ”Svart Lucia” och ”Pillertrillaren” blev de första filmprojekten som just springpojke och sedan 1996 arbetar han konstant med film, har dryga dussinet långfilmer/tv-serier, otaliga reklamfilmer i bagaget och var under lång tid involverad i samtliga Måns Herngrens och Hannes Holms filmer. Förutom då teatern och alla nöjesuppsättningar...

– Jag vill inte välja utan är lika fascinerad av film och teater. Inom filmen jobbar ett stort team ihop under ett antal månader och sedan är det över. Då krävs enorm hetta och glöd och att sätta allt på plats eftersom tid är pengar. Att som projektledare då komma ut först av alla på morgonen och se hur setet byggs ut, folk kommer och det en knapp timme senare hörs ”Tystnad – tagning!” – japp, då är man nöjd.

– Medan tjusningen inom teatern är att det är en ny föreställning varje kväll, där ensemblen jobbar ihop under kanske ett år. Men för de som tittar äger ju föreställningen rum bara just den kvällen.

– Det märks också. Jag minns exempelvis när jag såg Helen Sjöholm sjunga i ”My fair lady”, som jag producerade. Trots att jag säkert hade sett den över 40 gånger satt jag där och grät ändå.

Producent, produktionsledare, regiassistent, manusförfattare, redaktör, manager, artistansvarig inom tv, ljus- och scentekniker, ”runner” (allt-i-allo inom filmen), inspelningsassistent, platschef, inspelningsledare, turnéledare...

Johans CV är en halv roman och det finns väl knappast någon uppgift inom nöjesbranschen som han inte har provat på.

– I dag kan jag känna att det är en enorm fördel att jag har jobbat på de flesta poster själv. Enda nackdelen är väl att jag vill gå in och peta i allt också...

I tre år bodde han också i Spanien och arbetade där för Palma Pictures.

– Jag satt på ett café där nere med min dåvarande flickvän och såg en affisch. Tänk att få jobba där, sa jag.

– Så jag ringde numret och det visade sig vara en svensk, Ola Holmgren, som ägde bolaget. Han ville att jag skulle skriva ner mitt CV så jag klottrade ner det på en servett.

– Sedan hörde jag ingenting förrän några månader senare när han ringde och frågade: Kan du spanska?

Palma Pictures arbetade nästan uteslutande med reklamfilm. Med ett av undantagen var en TV-serie om andra världskriget "Sword of Honour" med Daniel Craig i huvudrollen. Just det, James Bond.

– Han var fantastiskt trevlig och faktiskt den ende av skådespelarna som var ute med crewet, inflikar Johan.

Men 2002 bar det av hem till Sverige igen efter att han hade gjort ett ”gästspel” och tagit tjänstledigt för att arbeta med Herngren/Holms ”Klassfesten”.

Nya projekt tog vid.

Ett var som projektledare för filmen ”Bombay dreams” som bla spelades in i Bollywood i Indien.

– Det var en väldigt speciell upplevelse. Att stå där vid ett sagolikt palats i Indien med 140 personer som skulle delta i inspelningen – sånt glömmer man aldrig.

Ett annat var produktionsledare för den svenska storfilmen ”Arn”.

– Jag blev enormt stolt över att bara bli tillfrågad och att sedan få jobbet var förstås ännu större, poängterar Johan ödmjukt.

Men tre månader in i förberedelserna hann livets öde ifatt honom. Hans pappa Ernst var svårt sjuk och Johan tvingades att välja.

– Jag valde naturligtvis att spendera tiden med min far och det är jag glad för. Han fick leva två år till, men jag låtsades hela tiden att jag jobbade kvar med Arn för att min far inte skulle få dåligt samvete.

 Framgången har också sitt pris.

– Ska man tampas om guldmedaljen är det svårt att alltid prioritera privatlivet. Men mycket handlar om inställning, att se erfarna skådespelare och artister aldrig lämna något åt slumpen. Så även om något är klart, vet jag att det blir grymt bra om jag lägger ner ytterligare tre, fyra timmar och så har jag motiverat mig till framgång emellanåt.

– Så mina kompisar tycker nog att jag alltid jobbar, men det känns inte så eftersom det är så roligt och är en passion. Och ändå går det inte att jämföra med min mor Vicky som har sin livstil i att, slutar man jobba så slutar man att leva.

– Skillnaden är väl att jag kan stänga av när jag är ledig medan hon alltid har lampan tänd. Och jag försöker ta långa ledigheter mellan varven – annars hade jag inte orkat.

Det var med ”Rivierans guldgossar” 2006 som Johan och Vicky hittade tillbaka till samarbetet och nu arbetar de ihop igen.

– Tanken var väl någonstans att Vicky skulle kunna ta ett steg tillbaka. Men i stället har vi möjliggjort att hon kan hålla på med ännu fler saker, ler Johan och skakar på huvudet.

Men trots ett tidsschema där inte ens 24 timmar borde räcka till har han i Spanien funnit sitt livs kärlek i den chilenska konstnärinnan Carla Garlaschi.

Med bröllop som följd den 19 juni – just det, samma dag som Kronprinsessan Victoria och Daniel!

– Fast vi var först. Och det var nog tur eftersom vi hann boka lokal och hotell först, skrattar han.

När jag undrar om Johan, mot förmodan, hinner ha någon hobby säger han först det klassiska att ”jobbet är hans hobby” och nämner några saker till innan han avbryter sig själv:

– Jo, förresten – dykning! Att vara ensam där nere i djupet är både vackert och en enorm kontrast. En sorts meditativ känsla, där ingen kan nå en och där man är helt utlämnad åt naturens makter. 

I dag har han dykt i Filippinerna, Thailand, Karibien, Egypten, Chile och Norge.

Men allt började med att han var – hajrädd i Östersjön!

– Jag blev övertalad av några kompisar och tog certet i Thailand. Men första dagen när vi satt på bara en meters djup höll jag på att få panik. Men jag övervann rädslan. Och det där går igen i arbetslivet.

Man skulle aldrig utvecklas om man inte sökte nya utmaningar. Telefonen ringer igen. Det är dags att arbeta vidare. Med ”Zpanska flugan”. Och ”I hetaste laget”. Och ”Robert Gustafssons 25-årsshow”.

Jan-Owe Wiktröm

Fakta: Johan von der Lancken

Ålder: 43 år.

Familj: Carla.

Bor: I en fyra på Söder i Stockholm, där ett av rummen numera är Carlas ateljé.

Bil: Nej.

Hobbies: Jobbet, konst, musik, teater, film, trav, FC Barcelona och Hammarby. Och dykning, förstås.

Barbro – med jobbet ständigt omkring sig

På gatan. I kvartersbutiken. I tv-soffan. På tågstationen. I köpcentrat. I bilen. Hos frisören. I tunnelbanan. På banken... Överallt ”drabbar” det henne – jobbet som creative director på den egna designbyrån Ohlsonsmith.

– Jag är ju aldrig riktigt ledig eftersom jag inte kan gå någonstans utan att jobbet finns med och jag omedvetet analyserar och tänker på hur en sak, en vara skulle kunna presenteras på annat sätt, erkänner Barbro Ohlson Smith.

Sedan tystnar hon innan hon eftertänksamt tillägger:

– Jo, ett ställe kan jag förresten göra det. I naturen. Där finns inga varumärken, inga prylar. Där kan jag bara vara.

Barbro är först ut i raden att under vinjetten ”Nyfiken på” presenteras på Westin Promotions nya hemsida – branschpersoner kända till namn och ansikte, men ändå meddet nyfikna frågetecknet som tillägg: Vem är de egentligen?

I fallet Ohlson Smith ett ganska naturligt val eftersom det är hon – en av de största i branschen – som tillsammans med kollegan Petter Hollström samt Anders Westin och Rickard Werecki bland annat har utformat det du just nu ser.

– Vi hade en lång sittning tillsammans och sedan gjorde vi på byrån en djupare analys där vi bland annat jämförde andra konkurrenter.

– Det är alltid spännande att tolka ett företag, en ny produkt och visualisera själva affärsidén. Och i det här fallet gällde det att lyfta fram vilken nivå de faktiskt jobbar på, vilken unik position de har i nöjesbranschen och förstärka imagen, förklarar Barbro.

Redan 1983 arbetade hon och Anders för första gången tillsammans. Hon som AD-assistent på en reklambyrå, han på skivbolaget Polygram.

– Jag träffade Anders när han var DJ på Gotland och han presenterade mig för Peo Berghagen på skivbolaget.

Resultatet blev skivomslaget till ”pudelrockbandet” Treats debut-LP ”Scratch & bites”. Och nu sluts alltså cirkeln 26 år senare.

Att Barbro skulle hamna i just den här branschen blev hon varse ganska tidigt.

– Ja, jag har alltid varit intresserad av hur olika saker presenteras och valde reklam & dekoration på gymnasiet.
Mycket vatten har sedan dess hunnit flyta under Stockholms och Londons broar.

Efter ett år på Beckmans flyttade hon till den brittiska huvudstaden och pluggade tre år på välansedda Central Saint Martins School of Art & Design.

– Det var en väldigt spännande tid eftersom det var då som utvecklingen inom grafisk design formligen exploderade, minns Barbro som skulle bli kvar i London ytterligare sex år när hon fick jobb på designbyrån CDT, Carrol, Dempsey & Thinkell.

– Bland annat gjorde vi om hela identiteten för the British National Opera där vi presenterade Opera med ett modernt formspråk. Det var ett väldigt vågat grepp på en enormt konservativ bransch, inflikar Barbro.

Väl tillbaka hemma i Sverige och Stockholm blev det många olika jobb och uppdrag.

– Det var medvetet eftersom jag inte hade bott i Sverige på tio år och behövde scanna av marknaden.
Tills Barbro 2000 blev headhuntad av TV4 som grafisk chef.

– Det var en fantastisk utmaning. Dels att få arbeta och utveckla det grafiska uttrycket för programmen och kanalen, dels att få leda ett team med sex anställda och tio frilansare.

Tillsammans med Karin Petersson tolkade hon vädertermer till filmer och gjorde mängder av vinjetter och satt även med i arbetsgruppen till TV4+.

–Att arbeta utifrån ett varumärkesperspektiv var inte lika utvecklat då, men i dag har kanalen en egen avdelning, vilket väl säger det mesta om utvecklingen, säger Barbro som numera har TV4 som en av sina kunder, där hon bland annat har arbetat fram en strategi och logotyper för alla nischkanaler och tagit fram namn och logotyp för koncernen TV4: TV4-Gruppen.

För sedan 2006 ”chefar” hon för Ohlsonsmith – designbyrån hon startade efter att ha varit mammaledig för dottern Flora. Med ytterligare fem medarbetare på byrån sitter de i dag är stora ljusa lokaler i en takvåning i Gamla stan.

– Jag hade länge haft en längtan att starta en egen designbyrå och då kändes det att tiden var mogen.
Som en av de första i branschen kan hon i dag också se tillbaka på en explosionsartad utveckling inom reklam och design.

– När jag började hamnade alla uppdrag på ett ställe - reklambyrån.

Men numera är allt så nischat att uppdragsgivaren behöver bli ännu bättre på att koordinera uppdragen.

Barbros långa erfarenhet och kunnande har gjort henne till ett aktat namn i branschen, även utanför landets gränser. Något hon fick kvitto på som föreläsare på reklam- och kommunikationsmässan i Cannes i ämnet Visual Branding.

– Det var bland annat jag och Kofi Annan och Spike Lee och Steve van Zandt som talade... skrattar hon.
Det genererade direkt i nya kunder och uppdrag.

– Ja, det var intressant och lärorikt att se hur PR så direkt kange nya uppdrag, instämmer Barbro som i höst har fått en inbjudan till motsvarande Spike Asia i Singapore.

Men oavsett om uppdragsgivaren heter TV4 eller Tensta Konsthall eller vanDeurs mode, både folkliga och smala kunder och uppdrag, så är processen i sig detsamma. Att vi jobbar mot en tydlig målbild. Och Barbro vet vad som krävs i framtiden:

– Med tanke på att konsumenterna har ett allt större utbud att välja bland måste företagen bli tydligare i allt de gör.

– Det räcker inte bara med en logotyp – företagets strategi och idé ska kännas igen i allt de gör, oavsett om det sedan dessutom är en katalog, hemsida, kampanj, förpackning eller reklamskylt.

Jan-Owe Wikström

DET HÄR ÄR BARBRO
Creative director på egna designbyrån Ohlsonsmith
Ålder: 46 år.
Familj: Maken Patrick Smith, dottern Flora 6, bonusbarnen Malte, 17, och Samuel, 19.
Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.
Smultronställen: Siljansnäs i Dalarna och Kullavik på Västkusten.
Bil: Ingen.
Hobbies: Träffa vänner och dansa, om det nu är en hobby...
Film och böcker: Mycket av det jag läser och tittar på blir en del av jobbet, som inspiration. Men vissa tv-serier tycker jag om. Som ”Sopranos” och ”Mad Men” – den handlar förresten om en reklambyrå...
Bakgrund:
London 1986–1996: Studier på Central Saint Martins School of Art & Design. Designkonsult på CDT.
Stockholm 1996-2009: Ämnesansvarig Art Direction Berghs School of Communication, Grafikchef TV4, Grundade Ohlsonsmith, President Art Directors Club of Europe, Styrelsemedlem i Sveriges designer, Juryuppdrag Guldägget, Eurobest & D&AD, Workshop Cannes Lions 2009.
Medarbetare på företaget: Pelle Andersson (kommunikationsstrateg), Petter Hollström (art director/designer), Erik Leonsson (art director/designer), Helene Johansson (projektledare) och Patrick Smith (copywriter).
Webb: www.ohlsonsmith.se